ta vara på tiden!
Jag sitter här och tänker. Satte mig vid youtube.. och av någon anledning kom jag in på massa sorgsna låtar som jag alla förknippar med sorgliga minnen. Varför blir det alltid så för mig?
Den här låten nedan är nog inte sorglig för de flesta men för mig och några fler så betyder den Tarja.
Jag tänker på döden.. vet inte varför. Tänker på Mia, det gör jag alltid när jag tänker på att allt har ett slut. Det är liksom ofrånkomligt. Jag kommer aldrig glömma och det blir verkligen inte lättare med tiden.
När jag tänker på Mia så tänker jag alltid på Tarja. Det är också ofrånkomligt. Och när jag tänker på Tarja så tänker jag alltid på mormor. Lilla mormor...
Allt här i livet är verkligen inte rättvist och jag tänker varje dag på att vi ska vara rädda om det vi har. Att vi måste ta vara på varje ögonblick vi har med varandra. Även de små som man aldrig riktigt tänker på, de som vi ser som självklara för oss en dag men i nästa dag kan vara bara ett minne att bevara och inte glömma. Hålla nära hjärtat och le åt den tiden man ändå fick. Tänka på det positiva och försöka glömma det negativa. Skratta åt det roliga man haft tillsammans och vara tacksam för allt den personen ändå gjort för en. Även om det "bara" är livsglädje och leenden.
Jennies och Kims (& Mias) farfar blev begravd bredvid Mia. Familjegraven. Jag var inte på begravningen men mamma var där och hon berättade.
När jag tänker på allt får jag sådär ont i magen och mår illa. Får en klump i halsen som egentlien bara vill gråtas ut, men jag vill inte gråta. Det känns förjävla patetiskt att sitta här själv och gråta bara för jag råkade höra en sång på youtube.
Nej, det händer inte.
Det här inlägget tillägnar jag
"Mian"
Mormor
Tarja
& Arne
Den här låten nedan är nog inte sorglig för de flesta men för mig och några fler så betyder den Tarja.
Jag tänker på döden.. vet inte varför. Tänker på Mia, det gör jag alltid när jag tänker på att allt har ett slut. Det är liksom ofrånkomligt. Jag kommer aldrig glömma och det blir verkligen inte lättare med tiden.
När jag tänker på Mia så tänker jag alltid på Tarja. Det är också ofrånkomligt. Och när jag tänker på Tarja så tänker jag alltid på mormor. Lilla mormor...
Allt här i livet är verkligen inte rättvist och jag tänker varje dag på att vi ska vara rädda om det vi har. Att vi måste ta vara på varje ögonblick vi har med varandra. Även de små som man aldrig riktigt tänker på, de som vi ser som självklara för oss en dag men i nästa dag kan vara bara ett minne att bevara och inte glömma. Hålla nära hjärtat och le åt den tiden man ändå fick. Tänka på det positiva och försöka glömma det negativa. Skratta åt det roliga man haft tillsammans och vara tacksam för allt den personen ändå gjort för en. Även om det "bara" är livsglädje och leenden.
Jennies och Kims (& Mias) farfar blev begravd bredvid Mia. Familjegraven. Jag var inte på begravningen men mamma var där och hon berättade.
När jag tänker på allt får jag sådär ont i magen och mår illa. Får en klump i halsen som egentlien bara vill gråtas ut, men jag vill inte gråta. Det känns förjävla patetiskt att sitta här själv och gråta bara för jag råkade höra en sång på youtube.
Nej, det händer inte.
Det här inlägget tillägnar jag
"Mian"
Mormor
Tarja
& Arne
Kommentarer
Postat av: Anna
Bra och tänkvärt inlägg. Det är så mycket man tar för givet... Det är så galet att man verkligen måste banka in i huvudet, gång på gång, att ta vara på tid, människor och allt! Låtar förknippade med minnen har ju en tendens att utlösa alla känslor. Kan inte ens lyssna på låten de spelade på min kusins begravning.
Postat av: Sandra
Svar till Anna: Tack så mycket! Det här inlägget skrevs verkligen från hjärtat med gråten i ögonvrån. Man möter alldeles för många som är arga hela tiden och skäller och har sig.. folk borde tänka efter lite mer, tycker jag.
Trackback
