Natt i huset.
Hej på er!
Klockan är 02 och jag borde väl ligga i sängen och sova men jag sitter kvar i soffan. Byron som alltid är så rädd av sig har vågat sig ner hit och har lagt sig på mina ben för att sova. Jag har inte hjärta att resa på mig nu. Det är ett jättesteg för honom, att ligga där. Och han ser så fridfull ut.
Bredvid mig ligger också Björn och sover. Det är faktiskt riktigt mysigt att höra honom snarka lite lätt och se hur han ligger med båda armarna rakt ut, som ett litet spädbarn.
Nu flyttade han på sig bara för det. Nu ligger han istället med huvudet mot mina lår. Jag älskar verkligen när han ligger så när vi ser på tv eller så. Men han är så rädd att det ska göra ont på mig. Ont? Hur? Hundra gånger har jag sagt att det inte alls gör ont. Det är mysigt. Hans huvud väger ju typ två gram. Känns det som.
Nyss såg jag en dokumentär på svtplay som handlade om två kvinnor och andra världskriget. Jag blir så fascinerad av filmer och dokumentärer som denna. Jag sitter som fängslad med en stor klump i magen och en grimas som säger att jag just sett något olustigt. Jag tycker om den här typen av dokumentärer delvis för att det är något som hänt och som aldrig får glömmas bort och delvis också för det är en väldigt bra påminnelse om att livet är kort. Man måste ta tillvara på tillfällen som dessa.
Som nu, när min älskade Björn ligger i mitt knä och snarkar. Och lite längre ned på mina ben ligger en helt otrolig liten kisse som har tagit sjumilakliv för personlig vinning det senaste året.
Jag är så tacksam att jag har dessa två tokar i mitt liv.
Nu börjar det bli himla varmt om mina ben så jag funderar på om jag ska väcka mina prinsar eller om jag helt enkelt ska försöka stå ut. Spelar ingen roll om jag inte får någon sömn. Jag kan sitta här och titta på dem hela natten. Lätt värt.
