Brev till fjortonåriga jag.

Brev till fjortonåriga jag. (Idé lånad av Hanapee)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hej på dig Sandra!

Du ser inte så jättelycklig ut på bilderna och jag vet att du inte heller var det. Jag vet du hade väldigt mycket i dina tankar just vid den åldern. Det var en jobbig tid! Att fylla fjorton år är ganska märkligt ändå. En tid i livet du varken är vuxen eller barn.
 
Men det kommer bli bättre. Det lovar jag! Du kommer lära dig att stå upp för dig själv, när ingen annan gör det. Du kommer lära dig att säga ifrån och du kommer lära dig allt själv. Precis som du vill. Dina nära och kära vill dig bara väl. Jag vet att du vet det innerst inne. Men det skadar inte att både visa och säga det. Det är inte farligt alls egentligen. Fast jag vet att du tror det.
 
Du tror att ingen älskar dig. Och du tror att ingen bryr sig om dig. Men där har du så fel! Framförallt din mamma och pappa älskar dig till skyarna!
 
När du fyller femton ungefär kommer du börja bråka med din pappa väldigt mycket. Han är egentligen bara rädd om dig och har lite svårt att förstå att du inte längre är ett litet barn. Ni kommer vara osams under ett par år men kommer hitta tillbaka till varandra igen. Låt det ta den tid det tar!
 
Runt denna tid kommer du också bli anklagad för saker som inte hänt och kommer vara med om saker som inte alls är okej. Av detta kommer du lära dig att du måste SÄGA IFRÅN! Det är bättre att skrika en gång än att vara tyst för alltid.
 
De killar som försöker med härskarmetoder på dig är inget att ha. Be dom dra åt skogen. Du förtjänar att må bra och framförallt förtjänar du inget mindra än det allra bästa!
Du ska inte "nöja" dig och du ska inte tro att du inte "förtjänar att må bra". Lyssna inte på vad andra säger om dig. Du vet vad som är sant och egentligen är det det enda som betyder något.
 
Du är en sån jäkla bra tjej och kan så himla mycket, vilket du kommer börja inse när du senare börjar gymnasiet. Du kommer att - för alltid oklar anledning - välja hotell och restauranglinjen. Det enda bra du kommer få ut av denna tid är att du kommer lära dig laga bra mat och få vara med om resor och andra roliga saker du inte skulle fått varit med om annars. Du kommer alltså inte bli bartender som du drömde om ett tag.
 
Du är rolig också. Det har du alltid tyckt om dig själv. Du är den roligaste person du känner och jag önskar du kunde visa det mer till dina vänner. Fortsätt spela pajas. Fortsätt ha självdistans. Det är en av de bästa sakerna med dig!
 
Dina jobbiga småsyskon kommer växa i takt med dig själv. Ni kommer bli äldre allihopa tillsammans och dom kommer i takt med detta sluta vara "efterblivna småglin", som du någon gång eventuellt kan ha råkat kalla dom. Ni kommer ha kul tillsammans och tro det eller ej, men ni kommer inte bråka någonting alls! Ni kommer komma överens om det mesta. Och du kommer inse att dina syskon trots allt är rätt bra att ha.
 
Och slappna av, Sandra, för du är bra precis som du är! Släpp kraven på dig själv! Allt kommer lösa sig. Du kommer få en finfin framtid. Du kommer träffa en kille som kommer bahandla dig precis så som du förtjänar att bli behandlad och du kommer må bra! Du kommer vara lycklig!
 
Livet blir bättre, Sandra. Jag lovar!

Whinande efter visdomstanden.

Tja!
 
I torsdags opererade jag bort en visdomstand. Jag hade blivit varnad att det skulle göra ont efteråt och jag trodde väl på det. Men, tillåt mig att förklara mina dagar i punkter i hur det blev värre än jag trott.

(jag pecis op. Inte alls lika glad och förväntansfull som det ser ut)
 
  • Torsdag del 1: Nervösaste tjejen i stan. Tandläkaren försöker tala lugnt med mig för att lugna ner mig. Jag skrattar nervöst åt det mesta. "He, heh, he, heh" Operationen tar cirka två timmar. Känner tanden åka upp och ner. Den sitter tydligen fast under käkbenet(?). Borra lite till. Tången. Borren. Tången. Borren.
    När kronan ääääntligen ploppade ut, var det ungefär som att himlen öppnade sig och fram kom ett par hamstrar som spelade "Fix you" på harpa. Ungefär, sa jag.
  • Torsdag del 2: Kommer hem. Okej, det här gör ont. Förstår vad de menar med smärta.
  • Fredag: Dagen går bra. Jag tänker: "Var det allt? Jag skrattar smärtan i vitögat."
  • Natten mellan fredag och lördag: AAAAAJ. Nuförstår jag vad de menar med smärta.
  • Lördag: Fömiddagen är hemsk. Får jourtid hos helgöppna tandläkaren där jag får starkare smärtstillande. Under dagen ger smärtan "typ" med sig.
    På kvällen har Sara födelsedagsfest. Jag kan ju uppenbarligen inte närvara eftersom jag ser ut som en hamster. Till min ära köper därför Sara och hennes sambo Eleni en hamster som de döper till Sandra. Och på så vis närvarar jag på festen ändå!
  • Natten mellan lördag och söndag: Här tror jag att jag ska avlida. De smärtstillande tabletterna hjälper inte alls. Helt kallsvettig av smärta ringer jag gråtandes till 1177. Men vad kan de göra? Tjejen i telefon säger att jag har hennes fulla medlidande men att jag helt enkelt får stå ut. Jag tänker: "Okej, jag lovar att aldrig mer skratta smärtan i vitögat." Och: "Okej, det var det här de menade med smärta."
  • Söndag: Helt utmattad efter att ha sovit dåligt sen i torsdags. På dagen gör det inte lika ont, tack och lov.
  • Måndag: Idag alltså. Fick sova nästan hela natten inatt. Otroligt tacksam för det. Kan ju säga att i torsdags efter operationen så hade jag aldrig trott att det skulle göra så ont. Och jag hade definitivt inte trott att jag skulle behöva vara hemma från jobbet idag. Imorgon är jag ledig från jobbet och på onsdag hoppas jag att jag ska kunna jobba.
Sen har jag ju en till sida med en till visdomstand som jag eventuellt också kommer behöva ta bort. Kan säga att den kommer jag enbart ta bort OM det absolut är tvunget till och OM jag får starkare värktabletter än jag fick nu. Annars skiter jag i alla andra tänder den puttar ut. 
 
Det var väl det hela. Har någon av er opererat ut sen visdomstand någon gång? Hur gick det för er? Berätta gärna.

Just idag är jag stark.



Jag har suttit i parken och läst nu. Det finns inte många saker i världen som kan få mig så fridfull som att just sitta på en filt i parken med svag musik från telefonen. Lite fina sms från finaste P. (även om han var strängt upptagen med annat.. ;P) Bara sitta där efter en lång och kall vinter. I maj. Inte ens frysa när solen inte längre syns för den försvunnit bakom trädtopparna. Måste byta sittställning ibland för benen somnar. Lägger mig ner. Armarna somnar men det gör ingenting alls. Jag rycks med så i boken att jag inte märker något av omgivningen förens någon går förbi mig med en stor bergsprängare som spelar "Om sanningen ska fram" och jag bara ler.

När jag går hem så får jag en sån känsla i kroppen. Jag vet inte. Jag får typ gåshud. Tänker på allt bra och att jag är så jävla glad. Ett par står och kramas och pussas och de ser så nykära ut. Tjejen sparkar på killens ben och killen börjar jaga tjejen som låtsas fly. Sen pussas de ännu mer.
I grannparken spelar ett kompisgäng fotboll och spelar musik på hög volym. "Just idag är jag stark". Och jag ler ännu större än innan. Det hade nästan lika gärna kunnat vara jag som sjunger, känner jag.
När jag går över vägen vid Hertig Karls Allé så stannar en bil till när jag går förbi och en kille hälsar på mig från bilen. Haha, jag bara ler och går vidare.

Just idag känner jag mig så jävla stark.

___
Kan vara det töntigaste inlägger jag någonsin skrivit. Men det är sån jag är ibland.

tjugo sekunder

Nu har det börjat dra igång ordentligt med folk på jobbet vilket har gjort att jag börjar tänka effektivt när jag jobbar. Jag vill göra allt så fort som möjligt.
När det blir långa köer så vill jag hjälpa så många som möjligt under kortast möjliga tid. Liksom för att folk inte ska behöva stå i kö i tio minuter, så deras glass hinner smälta eller deras dricka bli ljummen. Jag vill inte att folk gå ut ur butiken för det är lång kö.
När någon betalar med kort betyder det att jag har cirka tjugo sekunder av "dötid". Alltså när kunden ska slå kod och kortet ska kopplas upp mot bank och ge godkännande och allt sånt. Det är då man passar på. Man tänker nu. Nu jävar hinner jag springa in och hämta mjukglassmix. Eller nu kan jag lägga upp mer korv. Jaha, den var slut. Nu hinner jag inte in och hämta mer, får vänta tills nästa gång någon betalar med kort. Så får man planera alla sekundrar.
Det som går fortast är när folk betalar kontant. Det bästa är folk som kommer fram med jämna pengar. Ofta tänker jag att "han/hon jobbar nog i kassa själv". Det är skillnad på folk och folk ska jag be att få tala om.

Såhär tänker jag.

De som jobbar i kassa själv kommer fram och vet precis vad de ska ha. De säger det utan att jag behöver ställa några frågor tillbaka. De läser på skylten som står bredvid mig med all info de behöver veta.
De som inte jobbar i kassa själv kommer fram och jag får fråga allt. Tex. bägare eller våffla? Någon topping på? Sen får jag säga alla sorters topping vi har. Och även svara nej på frågan om vi har strössel.
De som jobbar i kassa själv kommer fram med så jämna pengar som möjligt. De har vecklat ut sedlar och mynt lägger de i min framsträckta hand.
De som inte jobbar i kassa själv kommer fram med plånboken fortfarande i väskan/bakfickan. När de väl fiskat upp den så sträcker de fram en hundring som är så ihopvikt att man inte ens ser att det är en hundring och säger "du, jag har nog fyra kronor". Mynten lägger de på disken bredvid min framsträckta hand.

rubrik.

Hej på er.

Fyfan vilket hemsk natt. Jag somnade runt 07:00 av ren utmattning men vaknade cirka trettio minuter senare av något konstigt ljud och jag fick direkt världens hjärtklappning. Blev såklart klarvaken men försökte ändå somna om. Jag lyckades efter en stund och sedan sov jag rätt länge, men är fortfarande helt slut. Känns inte som jag sovit alls.

Nu har jag bara en bild i huvudet som inte vill försvinna. Fan. Det enda jag tänker på är när jag såg det. Min reaktion som var helt i panik.
Nu börjar jag gråta igen. Bra där. Jag kan inte göra något annat verkar det som.

Ska ta en dusch, så kanske jag känner mig gladare sen. Kanske jag slutar skaka. Kanske kan få bort tankarna en liten liten stund. Bara få en annan bild på näthinnan.

Hörs.

Inte för att ni har med det här att göra men jag behöver skriva av mig.

Det är natt och jag borde egentligen sova. Jag är supertrött och har en jävulsk huvudvärk men jag får inte ro i min kropp och kan inte få mig att sova. Fast, jag har faktiskt inte ens försökt än. Men jag tror inte jag skulle lyckas om jag la mig ner.

Vet ni vad jag har gjort idag?

Klart ni inte vet.
Jag har inte gjort ett jävla skit. Jag har gjort så jävla lite att jag nog slår lite slörekord. Ungefär tre gånger har jag stigit upp ur sängen idag. Första gången för att kissa. Andra gången för att kissa igen och ge katterna mat och té till mig själv. Tredje gången alldeles nyss när jag borstade tänderna. Produktiv dag va? Sängen har jag alltså legat i idag. Hela jävla dan. Jag är inte på topp.

Varför är jag inte på topp då?

Jo. Jag ska svara på det. Ni kanske redan vet. Jag vet inte. Men i alla fall. Jag och L har gjort slut typ hundra gånger redan och jag förstår att det är lätt att reta sig på det och pika elaka saker om det. Men bara för det har hänt så många gånger innan betyder inte det att det är lättare nu. De gångerna innan vi gjort slut så har det verkligen varit onödigt. Vi bråkade och vi gjorde slut. Jag tror aldrig jag har haft ett sånt här förhållande innan. Nej, jag har aldrig haft ett sånt här förhållande innan. Det har liksom gjorts beslut utan någon direkt tanke. Vi förhastade oss. Ofta.
Det är pinsamt. Det har varit som jag varit fjorton igen.
Jag har så himla mycket tankar om det här men jag väljer att inte skriva mer om just det för jag vet att det är alldeles för många människor som läser av fel anledning. Ni läser för ni är nyfikna. Inte för att ni bryr er. Och jag syftar inte på mina vänner, utan på L's vänner.

Sen har det hänt väldigt mycket mellan mig och L som jag aldrig någonsin kommer kunna berätta för någon tror jag. Men det ska ni veta i alla fall. Det tar inte slut mellan oss nu för att vi inte älskar varandra längre, utan det är andra saker som ligger bakom.

Så det tänker jag på.

Jag hoppas de problem som varit kan lösa sig i framtiden. Jag hoppas verkligen det. Sen får vi väl se.

Just nu är jag i alla fall mig och bara mig.

Nu ska jag fortsätta skriva för mig själv i en dagbok. Haha, sån är jag. Jag ska skriva tills jag somnar av utmattning. Det var så länge sedan jag skrev dagbok. Undrar om jag minns hur man gör.

Vi hörs mina fina bloggläsare! Jag lovar förresten att bli bättre på bloggandet framöver, låter det okej?

Update:
Precis när jag ska stänga ner datorn så startar "Love hurts". Tyiskt eller.

nu har fan bägaren runnit över.

Jag är trött på att inte våga uttrycka mig mer. Så fort jag skriver något jag har i tankarna får jag skit för det och jag orkar verkligen inte med det mer.

Inlägget jag skrev nedan med rubriken "remember when we first met." fick genast två kommentarer där det frågas vem det handlar om.
Mr. L handlar det om. Vem fan annars?

Och jag vet att det var personen i fråga som skrev frågorna också. Är så jävla trött på att hela tiden få försvara mig för det jag säger och skriver. Hur fan kan någon få den texten till något negativt? Det är bara minnen till den låten med den personen - Mr. L.
Bara för jag inte skrev det i det inlägget så är jag en otrogen hora. Då skrev jag det inlägget med ett "hemligt budskap till en hemlig person". Bara för jag inte skrev 'L****'.
Innan det tog jag mig ett bad och en dusch. Låg i badet länge och läste. Duschade och tog det lugnt. När jag var klar och kom till datorn så fick jag sitta och försvara mig en evighet till att jag inte hade haft någon annan här och varit otrogen. För ingen kan duscha och bada i en och en halv timme tydligen. OTÄNKBART!

Jag vågar fan inte göra nånting längre. Vågar knappt tänka. Hade en tanke på att lägga ner bloggen men att jag ens tänkte den tanken är helt sjuk. Det här är mitt ställe!

Och kom fan inte och skäll ut mig för jag skriver detta. Jag skriver vafan jag vill. Nu har jag ändå sollat ur en massa saker som kanske var lite väl elakt att skriva ut och tagit bort stora stycken som jag helt enkelt ångrade att jag skrev.

Jag blir fan galen snart. Inte få prata om någonting utan att vara rädd man ska få skit för det. Jag mår illa och får fan magkatarrssymptom över detta. Jag är medveten om att jag gjorde en dum sak i början av vårat förhållande men det bad jag om ursäkt för och ångrade djupt. Sa även upp kontakten med personen i fråga. Det var ett jävla missförstånd hela grejen. Jag har gjort allt han bett om att jag ska ändra och förbättra men lite vill ha mer och snart är jag inte samma person som innan längre.

Allt jag vill är ett stabilt förhållande med en trogen kille som älskar mig och får mig att känna mig glad och trygg. Inte ett förhållande där killen kontrollerar mig in i minsta detalj och minsta lilla fel jag gör leder till stora bråk och tårar.
Finns det någon kille som kan älska mig för den person jag är?

Kontraster.

2007-04-07

Jag bodde i Kumla. T och jag hade precis flyttat isär. Eller ett tag innan det. Bodde (och stod själv på kontraktet) i min första lägenhet helt själv men min katt Baileys. Stod på egna ben. Min lilla bebis som jag älskade som om jag själv ploppat ut honom.

Jag skulle snart fylla tjugo år. Året då man fick börja gå på systemet själv. Planerade för en fest med mina vänner som skulle hållas i min egna lägenhet.

Jobbade på Café & le. Mitt första riktiga jobb efter studenten. Fick inte sådär jättehög lön men klarade mig med marginaler. Köpte ny dator. Baileys. Sparade pengar. Levde livet. Tyckte egentligen då att jag hade dåligt med pengar men nu i efterhand kan jag säga att jag hade det rätt bra ändå.

Våren var där. Sommaren på väg. Minns när jag cyklade till jobbet och jag kände bara att livet var helt underbart. Bara några saker som kunde vara bättre.... men så är det väl alltid? Man är aldrig helt nöjd.

Man hade sina problem.. men nu tror jag nästan man kan kalla dem för lyxproblem. Jag funderade på om jag skulle försöka hitta ett nytt jobb, flytta till Göteborg.

Idag funderar jag på om jag någonsin kommer få ett riktigt jobb igen, och om jag får bo kvar.

Kontraster.

Luring.

Alltså, bland det värsta jag vet är när folk "testar" mig.

L gör det ofta.

Bara för att se vad jag svarar. Varje gång får jag ont i magen. Blir orolig. Får mig att tänka, "jävla skit, hatar killar! Låt mig inte gå igenom det där igen! Visste att jag inte kunde lita på någon!"

Han skriver saker för att testa mig. Jag hinner fundera ut min egen begravning innan han skriver "luring".

Men varför skriver du så för?????

Men, jag skulle bara se vad du svarade.

Kul test.

Frågade om han fick det svar han ville.

Han svarade.... ja.

Fan.

En vacker dag när han är seriös kommer jag bara skratta honom rakt i ansiktet. Hoppas det inte gäller något allvarligt den gången.

____

Sorry för det här inlägget.

en tanke om att ta vara på tiden

"Skönt att få träffa de gamla, det händer inte för ofta tyvärr. Det gäller verkligen att till vara på den tiden som är kvar med dom, man vet ju tyvärr inte hur länge till de är i livet.."

Så skrev en tjej vars blogg jag brukar läsa. Och då bara måste jag skriva min första tanke om det.

Så kan man ju inte tänka? Eller, visst kan man tänka så, men jag tycker det är lite fel tankesätt. Alla kommer att dö, vem som helst kan dö, när som helst. Nu, idag, imorgon, om en vecka, om en månad, om ett år. Ja, ni förstår min poäng.

Man tar för givet att alla kommer dö på grund av ålder när sanningen är att det kan ske när som helst.

Ta istället vara på tiden med ALLA du håller kär, för ingen vet hur lång tid var och en får låna på jorden.

it's complicated...

Alltså, det har hänt en sak. Helt sjukt. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det... mer än att jag tycker det är väldigt fel och hade jag vetat om det så hade jag aldrig gjort något. Tror jag.

Nu vill han veta vad jag tycker. Liksom.... va?

Tänk om saker hade kunnat vara enklare. Tänk om saker kunnat vara liiiiite annorlunda. Tänk så bra det skulle varit.
Men nu är allting allt annat än lätt. Allt är väldigt komplicerat. För många kockar för soppan helt enkelt. Blir aldrig bra.

Herregud... gräv ner mig.

Kissenödig

Haha, läs inte detta om du är känslig för kiss. :P

Varje gång när jag är på väg hem blir jag kissenödig. VARJE gång alltså! Spelar ingen roll om jag går på toa innan jag pallrar mig hemåt, blir alltid alltid alltid kissenödig. Är det bara jag?

Alltså, ju närmare mitt hem jag kommer desto mer kissenödig blir jag. Har varit så så länge jag kan minnas.

Tänkte på det idag när jag gick hemåt. På bussen hem så var jag inte nödig men sen när gått av bussen och promenerade hemåt så kom det.
Så i stort sett varje gång jag kommer hem så får jag springa in på toan. Hinner typ inte ens ta av mig skorna. Helt knäppt!

Haha, varför?

Och mamma, du är tyst nu.

jävla skitdag detta alltså.

Åh, vilken jävla fucking skitdag detta varit alltså. Vaknade svinsent. Min mobil håller på att gå bananas. Den stänger av sig helt plötsligt, utan förvarning.

Sen somnar jag igen!!!!! Jag som inte ens var trött liksom.

Resten av dagen har jag kollat på de två sista avsnitten av Greys anatomy som jag missade eftersom min tv är bananas, den också. Tänkte sätta mig och kolla på tv förut men då dog den. Så väntade jag en stund och då startade den. Men sen mitt i programmet dog den igen. Ah, jag blir galen!

Till råga på allt har jag svinont, fortfarande, under vänster revben. Den där förbannade a-filen som jag tvingat i mig varje dag har inte gjort någon större skillnad i alla fall. Inte än så länge i alla fall.

Och sen, för nej, det är inte slut där, så har jag stopp i avloppet. Jag kan inte ens duscha utan att det blir pool på hela badrumsgolvet. Brunnslocket sitter fast i golvet så det kan jag inte ta bort. Tänkte försöka åtgärda problemet själv eftersom jag misstänker att det är kattsand som ligger där och sätter stopp. Lite pinsamt liksom. Men nej, här får man inte ens gå och vara duktig. Måste ringa fastighetstjosan och be någon komma hit. Inte för att jag vet om dom kan göra så mycket utan att riva upp hela golvet och badkaret eftersom allt sitter ihop. Jävla dagvattenbrunn.

Åh, ingen bra dag idag hörrni.

Mitt hjärta säger en sak och min hjärna en annan.


Såhär såg jag ut igår innan vi gick ut. Glad, översminkad och med påsar under ögonen.

Ah. Jag har skrivit en text ca tio gånger nu som jag tagit bort varje gång. Tror det är lite för personligt att skriva det som jag tänkte skriva. Så låter bli.
Jag blir inte klok på mig själv.

Hans släkt är ju helt underbar, men det är ju inte den man dejtar liksom.. haha.

Det var så många saker som inte var bra och så vill jag inte ha det igen. Kanske borde jag inte men så blir det så ändå.

tack för respons!

Tack för alla kommentarer till detta inlägg. Jättekul att så många ändå kommenterar (och orkade läsa igenom hela texten..;P)

Jag har svarat på era kommentarer som en kommentar i det inlägget. Haha, vilken kul mening det blev.

Vad som hände på mitt gamla jobb:

Sedan i torsdags förra veckan så har jag tänkt på en sak. Jag har tänkt på det hela tiden i stort sett. Det har varit det första jag tänkt på när jag vaknat och det sista jag tänkt på innan jag somnat. Så fort inte mina tankar varit upptaget med annat så har jag tänkt på detta.

Vad undrar ni nu, kanske.

Ska försöka förklara. Det kommer nog bli en lång text men ska försöka hålla det så kort som jag bara kan.

Ni minns kanske förra torsdagen,dagen började skit och jag gick för att prata med jobbet och hade en konstig känsla i magen? Annars kan ni trycka på länkarna för att kolla.

Annars kommer här lite snabbinfo om det som skett innan: 091015 jobbade jag första dagen. Fram till 091021 arbetar jag som vanligt, dock väääldigt många timmar om dagen, men den 21 så exploderar två glas som jag ska ta isär och skär upp min handled. Jag får åka till sjukhuset och sy sju stygn i höger handled. Dagen efter jobbar jag igen. Först i kassan - vilket var ok men sen i disken vilket INTE var ok pga inflammationsrisk.
Dagen efter ringer jag och säger att jag inte kan jobba.
Dagen efter det ringer jag igen och ber någon ringa mig. Ingen ringer tillbaka.
Måndagen efter det ringar jag igen och frågar vad som händer. Sen på torsdagen gick jag dit för att prata med dom..och det är där min berättelse börjar.

Jag satt där på jobbet och väntade rätt länge. Över en och en halv timma. Chefen var på Axfood och skulle vara tillbaka "snart". När jag började tröttna och precis höll på att ta på mig jackan för att gå så kommer chefens syster fram till mig och säger att hon vill prata med mig. Så jag sätter mig ner igen och väntar på henne. Dröjer ytterligare ca 20 minuter innan hon kommer. Hon ska ut och röka så vi sätter oss utanför och hon börjar prata.
(när hon sa det där att hon ville prata med mig så anade jag onåd och startade videoinspelning, som spelade in hela vårat samtal i hemlighet)
Hur som helst. Hon började: "Varje gång Du, *** och *** har jobbat så har det saknats pengar." Jag blev väldigt förvånad över det hon nyss spytt ur sig då jag trodde hon skulle säga att jag inte fick jobba kvar eller liknande, så jag tittade på henne och sa frågande: "Okej?"
Hon pratade och pratade.. jag frågade henne hur mycket pengar det gällde och hon svarade att det rörde sig om omkring 10 500 kronor.
Här börjar jag bli riktigt ledsen men lyckas ändå hålla en "normal" konversation med henne. Jag sa att jag vet att jag slagit in fel i kassan men det har rört sig om två- trehundra - max. Hon tyckte att, visst kan man slå fel, men det gör man bara två eller tre gånger. (Men mer gånger än så har jag inte slagit fel heller..!)

Angående felslag i kassan måste jag få säga detta: att jag fick en snabbgenomgång om hur kassan fungerde en gång och efter det gjorde jag några fel men då sa jag till på en gång. Och chefen sa att han åtgärdade de fel jag gjort.
Men, jag tror inte alla de pengar som saknades berodde på alla felslag som gjorts utan jag tror någon annan stulit pengar därifrån. Lite varje dag.

Samtalet där ute fortsatte. Tjejen (som för övrigt är ägarnas syster) sa till mig att vad hon fått erfara av sånt här så är det alltid någon ur servisen som stulit pengarna och sa att de pengar som saknades skulle dras från mitt och de andras två konton.
Här blev jag riktigt upprörd och hade riktigt svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag sa att så får man inte alls göra, så går det inte alls till.
Tjejen sa att hon hade pratat med facket och de hade "godkänt" att det är så man gör.
Då gick jag därifrån. Tänkte jag skulle ringa farmor och fråga henne om det verkligen är så det går till.

Jag skickade ett sms till mitt ex svärmor och frågade henne om de får göra så, för hon är fackligt ombud på sitt jobb. Hon svarade att de inte får göra så utan några bevis.

När farmor svarar bryter jag ihop. Farmor hör knappt vad jag säger men hon förstår ändå till slut och säger åt mig att gå direkt till polisen och polisanmäla allt detta. Jag går dit, bryter ihop i deras reception och får komma in i ett rum bakom. Får prata med en väldigt förstående tjej som ger mig lite råd och förklarar vad som kan hända. Hon  säger  att  jag  inte  har  något  jag  kan  polisanmäla  än,  men  om  dom  är  seriösa  med  detta  så  ska  dom  polisanmäla  mig.  Och  polisanmäler  dom  mig  så  polisanmäler  jag  dom  för  falska anklagelser.  (det hette nog något annat.. minns bara inte vad)  Polisen  säger  att  de  inte  får  dra  saknade  pengar  på  min  lön  utan  bevis  på  att  jag  stulit  några  pengar.
Detta samtal gör mig lite lugnare. Jag går därifrån och ringer pappa (som jag pratat med på vägen till polisstationen och som var på väg in för att vara mitt stöd) Vi bestämmer att mötas utanför mitt jobb. På vägen dit ringer jag mamma, bryter ihop igen. Mamma säger åt mig att gå till polisen men jag förklarar att jag redan varit där och de inte kan göra något, än.

Jag möter upp pappa utanför restaurangen, nu har jag slutat gråta och försöker samla mod för att gå in i restaurangen och säga allt det polisen nyss sagt till mig. Skriver ett helt tal i hjärnan som jag planerar att säga till dom.
Tjejen jag pratade med innan har hunnit sluta arbetet och istället är ena chefen där. Han visar oss ner i källaren till deras kontor och börjar prata. Han säger först samma som hans syster sa till mig innan. "att vad han fått erfara så är det alltid servitrisen som är ansvaret till att det saknas pengar och att man alltid brukar dra de saknade pengarna från servitrisens lön." Jag sa att det inte är så man gör...men han fortsätter och säger "Men eftersom du jobbat så få timmar (59,5) så kommer vi inte dra något från dig."
Jag säger att det är bra att jag får min lön men fortsätter och säger att man inte får göra så.

Aja, han säger jag ska få hela min lön i alla fall, och det är jag nöjd med. Pappa är med hela tiden och hör honom lova detta. Hela mitt tal som jag förberedde utanför tappar jag bort någonstans. Pappa fyller i det jag glömt säga, att om de är seriösa med det påstående de kom med innan så skulle de polisanmäla mig och då anmäler jag dom. Samtidigt försvarar han mig och säger flera gånger att han vet att jag aldrig någonsin skulle kunna stjäla något.
Chefen säger jag ska få lön enligt kollektivavtal och att när jag får hem lönespecifikationen så får jag även hem papper på att jag jobbat där.
Vi tar i hand och går därifrån.

Alltså, hela den här soppan gör så jävla ont i mig. Det gör så jävla ont att få dom anklagelserna mot sig för det känns som att jag inte har någonting att säga till om. De tror säkert att det är jag som stulit pengarna för alla andra utom kockarna är släkt med varandra på ett eller annat sätt. Såklart tror de inte att det är någon i familjen som stulit pengarna, och då är det så jävla lätt att anklaga den enda utomstående, dvs mig. Det gör ont för det känns som allt folk säger pikas på det som hänt. Det känns som att allt som sägs pikas på att jag är en tjuv, men jag vet att jag inte är en. Men det gör ont att de inte tror mig. Det känns som att folk kollar mina händer extra noga när jag är nära pengar för att kolla så jag inte tar något. Jag inbillar mig säkert, men det är ändå så jag upplever det.

Om vi ser det så här, jag var så jävla glad över att äntligen få jobba. Jag jobbade dubbelpass varje dag som de bad mig jobba. Allt det gjorde jag för att jag ville ha en större chans att sen få ett "riktigt" jobb där. Fem dagar i veckan, som en vanlig människa.
Varför skulle jag då ta pengar? Varför skulle jag göra det över huvud taget? Svaret är att jag aldrig skulle kunna göra en sån sak. Aldrig någonsin.

På kvällen kom mamma, Kim och William hit och höll mig sällskap. Jag upptäckte att jag missat att någon ringt mig och ringer tillbaka. Det är den andra tjejen som också fått dessa anklagelser på sig. (Ena chefens tjej) Hon verkade tycka att det var okej att hon skulle få en mycket lägre lön pga det som hänt och la inte ner mycket krut i att klaga över det. En dag på jobbet sa hon till mig att hon inte fick någon lön alls, hon sa boksavligen: "Det är så dom fungerar, utlänningar." Jag tittade på henne och gick bara därifrån. Ville inte diskutera vidare om det hon påbörjat. Under samtalet frågade hon om jag sagt det till chefens dotter, och det hade jag gjort. Så sa ja. Hon sa då att hon inte alls jobbade utan lön. Hon fick visste lön. Jag orkade inte tjaffsa med henne så sa att jag säkert missuppfattat allt då. Men det vet jag att jag inte hade gjort! En sån sak missuppfattar man inte.
Hon berättade att den dagen jag ringt och sagt att jag inte kunde jobba så hade de haft ett möte på jobbet där de tagit upp detta. Utan mig. Hade inte denna tjej sagt det till mig så hade jag inte vetat om detta idag heller. Riktigt fult tycker jag det är, att de har ett möte om någonting som berör mig också, utan att ens tala om det för mig.
Då undrar jag vad som hade hänt om jag inte gått dit till jobbet den torsdagen. De hade ju uppenbarligen inte planerat att höra av sig till mig.

Sen satt jag och räknade lite. 10 500 kronor delat på 3 personer är lika med 3500 kronor och det är ungefär så mycket jag ska ha i lön för de dagarna jag jobbade.

Det finns egentligen tre alternativ på vad som hänt, som jag ser det.

1. Någon har verkligen stulit pengarna.
2. De vill helt enkelt inte betala ut min lön och sa att det saknades så mycket pengar, just för att slippa betala ut.
3. Jag tappade bort nummer tre... skriver in den när jag kommer på den igen!

Oj, ett kort inlägg blev det ju inte men nu vet ni vad det är som hänt. Jag har varit otroligt nere på grund av detta, som ni säkert förstår men vägrar känna mig som jag först gjorde - kränkt och nedtryckt. Jag tänker aldrig mer jobba där. Vill bara ha min lön och sen aldrig mer prata med dom. Så är det gott folk.
Om ni var jag, vad hade ni gjort då? Tycker ni jag reagerade rätt / fel?

Nattankar.

Nattankar som i Natt tankar och inte Natt Ankar. Ifall det var några oklarheter.

Hej hej!

Jag borde egentligen sova, för jag vill inte vända på dygnet.

Men vet ni vad?

Nej, jag kan inte lägga mig. Jag sitter här och tänker och tänker och tänker så jag blir alldeles galen. Ibland fastnar jag med blicken någonstans och kommer på mig själv med att bara sitta och snurra håret. Minns inte ens vad jag tänkt på, ibland. Persinnerna är fortfarande uppdragna och jag ser att grannen mittemot kollar på tv. Ljuset i rummet ändrar liksom färg. Fast kanske har personen i lägenheten mittemot bara somnat där framför tv:n, påslagen. Vem vet.


Jag snurrar håret.

Mina ben värker. Inte hela tiden men ibland. Man skulle nog kunna jämföra det med en envis huvudvärk. Ni vet en sån åskvädershuvudvärk som dunkar till ibland så man nästan tappar andan och måste blunda till en liten stund. Så känns det, fast i smalbenen. Det är säkert benhinneinflammation, allt stämmer in och enligt det jag läst så är det mest tålamod som verkar hjälpa. Låta det försvinna lite av sig självt typ.
Fast innan har det bara gjort ont när jag sprungit, nu har det börjat göra ont även när jag går, eller som nu, när jag bara sitter helt stilla. Så är det. Inge synd om mig, jag vet. Vill ändå gärna tycka lite synd om mig själv.
Jag tycker synd om mig själv.

Sitter här och lyssnar på musik i Spotify. Jordens bästa uppfinning tror jag bestämt. Jäkligt synd bara att det saknas en hel del låtar som jag gärna skulle velat ha med där. Jag har gjort en spellista som heter "Sanondrigt", tyckte det var lite finurligt namn faktiskt. Där i har jag lagt all musik jag någonsin lyssnat på. Allt från Agnetha Fältskog till Green Day. Nu kom Jeff Buckley - Hallelujah upp. Den musiken kan jag verkligen relatera allt till, i stort sett. Spelar ingen roll om jag är glad, ledsen, likgiltig eller whatever. Just idag känner jag mig ganska likiltig av någon anledning. Känner mig piss off på en del saker men orkar samtidigt inte lägga ner energi på det. Känner att saker kvittar. Känner liksom "skitsamma!" och "Whatever!" I don't give a fuck.

Den kommentaren jag fick nedan, angående om jag och O är på väg att bli tillsammans igen orkar jag bara inte lägga ner energi på. Jag fattar ju att det är någon i min omgivning  som ställt frågan och just därför blir jag sur över att personen inte kan skriva sitt namn. Varför vill du inte att jag ska veta att du undrar? Nej, jag stör mig på det. Blir asirriterad, på riktigt. Känns som du dömer i och med att du inte skriver ditt namn. Vet inte varför, men jag känner så.
Nu lägger jag ner massa energi på den där kommentaren i alla fall. Det är ändå bara en kommentar, jag vet.

Jag ger onda ögat till anonym.

Tre sekunder efter att jag känt som ovan får jag dåligt samvete. Jag menar inte att låta spydig eller okänslig. Tvärtom. Är kanske bara dålig på att förmedla det.

På tal om en annan sak...
När jag lyssnar på musik så fastnar jag alltid för låttexterna. En eller ett par meningar i varje låt jag fastnar för, som jag tycker är vacker eller som jag helt enkelt relaterar till.

"Time only can lead you on"

"och du var sötare än dom men jag slängde bort det igen, jag slängde bort nån slags vän"

"I know that everything's not lost"

"Sometimes even right is wrong"

"Your love is something I cannot remember."

"Jag var kär I idén om dig, långt innan vi mötts"

"Och du kan inte bara ringa så här efter 5 år
Och vara så underbar och tro jag ska falla
För jag vet att jag kommer falla"

"jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här"


"Jag ger upp, jag orkar inte bli besviken
Som du sa
Det är dags att dra
"


Sån är jag.

Alltså, det här inlägget är ju helt sjukt. Har verkligen bara suttit och skrivit exakt det jag tänkt på. En del saker har jag skrivit och sen suddat ut, så ni inte kan läsa, så ni inte kan veta, för jag vågar inte skriva allt jag tänker på här. Alldeles för många nyfikna ögon som läser.
Hur som helst så får ni ursäkta att allt är helt osammanhängande men det är lite sammanfattning på allt som rör sig i mitt huvud just nu. Allt och lite till.


Jag fnissar åt mitt skrivande.

Nu har grannen mittimot släckt ner och alla fönster jag kan se har gjort honom sällskap. Bara jag kvar nu då. Jag ska sluta snurra håret och gå och borsta tänderna istället. Jag börjar få lite grus i ögonen faktiskt. Vill lägga mig i sängen och lyssna på låttexter men vet att jag sover dåligt då. Vaknar av musiken stup i kvarten. Tror jag gör så ändå, lägger mig och lyssnar på musik. Lyssnar texten. God natt alla! Ni sover säkert redan, skönt för er.

Puss & kram! ♥

prestationsångest.

Innan du börjar läsa så vill jag bara säga att detta inte är skrivet med ilska utan med tårar i ögonen.

Jag har skickat iväg så många cv:n till olika ställen nu att de skulle räcka jorden runt gånger sju. Ingen nappar. Jag har verkligen skickat till hundra ställen. Att inte få någon feedback känns bokstavligen talat förjävligt. Jag känner mig totalt värdelös. Grillad, brutalt mördad och dumpad i skogen.

Försöker skriva om mitt personliga brev, igen.

Det går åt helvete rentutsagt. Prestationsångest som heter duga. Andas häftigt och känner tårarna är på väg.

Varför är det här så jävla svårt för??????

Jag skulle lätt kunna skriva en hel uppsats om saker som är dåligt med mig. Utan problem.

Men, jag får verkligen inte fram nåt som är bra med mig. Inget alls. Allt är bara negativt hela tiden. Det är väl kanske så att jag fått höra mycket negativt och väldigt lite positivt om mig själv. Aldrig någon som trott på mig, mest ifrågasatt mig och det har gjort mig försiktig och osäker.

Jag blir helt galen på folk som hela tiden frågar hur det går men jobbsökandet och allt sånt.. Om det gick bra så skulle jag väl fasen säga det? Tror ni det är nåt jag gärna går runt och pratar om? "Nej, i måndags till två, i onsdags till fem och idag har jag skickat till tre ställen.." och några veckor senare.. "nej, inget napp alls.."
Hur kul tror ni det är?

"hur ofta letar du jobb egentligen, för det verkar som du nyss börjat", fick jag höra för ett tag sen. Kändes ju jättebra, verkligen.

Det är verkligen inte så jäkla lätt! Jag har assvårt att ta första kontakt med folk. Får sån jävla ångest att jag bara vill lägga mig ner och dö. Det skulle för övrigt bättra på statistiken för att få ett jobb för alla andra som går i samma sits som jag. Visste ni att det just nu är flera tusen sökandes på varje jobb som kommer ut på ams.se? I vanliga fall - i bättre tider - är det hundratal istället.

Det sätter press på mig att jag måste skriva ett extra bra cv och personligt brev, som sticker ut. Jag klarar det inte! Jag får inte ihop det!

Vad som kan vara piece of cake för en person kan vara mardrömmen för en annan. Alla är vi olika, okej?

och... nej, jag ska inte gå och dö.

Vet ni vad jag är trött på?

  • att folk vänder kappen efter vinden.
  • att folk tror de kan säga vad de vill.
  • att folk tycker det är helt okej att säga sårande saker och vara ett as. Sen vänta ett par dagar och sen helt plötsligt vara trevlig igen.
  • att folk är nedlåtande.
  • att folk kallar mig sötnos när de inte menar det.
  • att folk frågar om intima saker.
  • att folk inte uppskattar sina nära och kära.
  • att folk inte uppskattar de relationer de har över huvud taget.
  • att folk tar mig för givet.
  • att folk frågar mig när jag ska skaffa ett jobb.
  • att folk hela tiden påpekar att ******************************
  • att folk tycker det är okej att behandla mig som ett objekt och inte en individ.
  • att känna mig så jävla värdelös.
  • att känna att jag inte duger till.
  • att jag tar åt mig.
  • att jag aldrig lär mig.
Och "folk" är inte alla. Det är flera personer. Ibland samma person på flera punkter. Så, nu vet ni.

Jag blir bara så jävla less på att känna mig VÄRDELÖS!

svordom.

Nej, jag förtjänar inte det här. Jag har kämpat i evigheter för att försöka komma på fötter igen och för att äntligen känna mig lite som mig själv igen.

Och så blir det så här.

Jag ska inte släppa folk in på livet, så är det bara. Jag blir så jävla trött på allt sånt här!!!!!!!

RSS 2.0